Related Paintings of unknow artist :. | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 324 | Montezuma responds to Chapultepec for develar the esculturos of its ancestros | European city landscape, street landsacpe, construction, frontstore, building and architecture.060 | Philip I, the Handsome, Conferring the Order of the Golden Fleece on his Son Charles of Luxembourg | View of the City of Rajmahal |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Domenico Zampieri
(October 21, 1581 C April 16, 1641) was an Italian Baroque painter of the Bolognese School, or Carracci School, of painters. Domenichino was born at Bologna, son of a shoemaker, and there initially studied under Denis Calvaert. After quarreling with Calvaert, he left to work in the Accademia degli Incamminati of the Carracci where, because of his small stature, he was nicknamed Domenichino, meaning "little Domenico" in Italian. He left Bologna for Rome in 1602 and became one of the most talented apprentices to emerge from Annibale Carracci's supervision. As a young artist in Rome he lived with his slightly older Bolognese colleagues Albani and Guido Reni, and worked alongside Lanfranco, who later would become a chief rival. In addition to assisting Annibale with completion of his frescoes in the Galleria Farnese, including A Virgin with a Unicorn (c. 1604-5), he painted three of his own frescoes in the Loggia del Giardino of the Palazzo Farnese c. 1603-04. With the support of Monsignor Giovanni Battista Agucchi, the maggiordomo to Cardinal Aldobrandini and later Gregory XV, and Giovanni??s brother Cardinal Girolamo Agucchi, Domenichino obtained further commissions in Rome. His most important project of the first decade was decoration of the Cappella dei Santissimi Fondatori in the medieval basilica of the Abbey of Grottaferrata (1608-10), some 20 kilometers outside Rome, where Odoardo Farnese was the titular abbot. Meanwhile he had completed frescoes c. 1604-05 in the church of Sant'Onofrio, feigned stucco decoration of 1606-07 in the Palazzo Mattei, a large scene of The Flagellation of St. Andrew at San Gregorio Magno, painted in competition with a fresco by Reni that faces it, and a ceiling with Scenes from the Life of Diana, 1609, in the Villa Odescalchi at Bassano di Sutri (today Bassano Romano). Following Annibale Carracci's death in 1609, Annibale's Bolognese pupils, foremost Domenichino, Albani, Reni and Lanfranco, became the leading painters in Rome (Caravaggio had left Rome in 1606 and his followers there did not compete successfully with the Bolognese for fresco or altarpiece commissions). One of Domenichino's masterpieces, his frescoes of Scenes of the Life of Saint Cecilia in the Polet Chapel of San Luigi dei Francesi, was commissioned in 1612 and completed in 1615. Concurrently he painted his first, and most celebrated, altarpiece, The Last Communion of St. Jerome for the church of San Girolamo della Carite (signed and dated, 1614). It subsequently would be judged as being comparable to Raphael great Transfiguration and even as "the best picture in the world." By late 1616, Domenichino had designed the coffered ceiling with The Assumption of the Virgin in Santa Maria in Trastevere; and he had begun a cycle of ten frescoes depicting the Life of Apollo in a garden pavilion of the Villa Aldobrandini (Belvedere) in Frascati, where he was assisted by Giovanni Battista Viola, a Bolognese artist who, like Domenichino himself, was a pioneer in the development of classicistic landscape painting. From 1617 until 1621, Domenichino was absent from Rome, working in Bologna and at Fano, where during 1618-19 he frescoed the Nolfi chapel of the Fano Cathedral with Scenes from the Life of the Virgin. With the election of a Bolognese pope (Gregory XV) in 1621, Domenichino returned to Rome. Appointed Papal Architect (he built little but left drawings for various projects, most notably for the façade of Sant'Andrea della Valle and for the plan of Sant'Ignazio, both in Rome), he nonetheless continued to be most active as a painter, obtaining many commissions for altarpieces in Roman churches (San Lorenzo in Miranda, 1626-27, SS. Giovanni Evangelista e Petronio dei Bolognese, 1626-29, Santa Maria della Vittoria, 1629-30, and St. Peter's, 1625-30). He also executed numerous frescoes in Rome during the 1620s: a ceiling in the Palazzo Costaguti (c. 1622); the choir and pendentives in Sant'Andrea della Valle, where he worked in fierce competition with Lanfranco, who painted the dome above Domenichino's pendentives; and the pendentives of San Silvestro al Quirinale (c. 1628) and San Carlo ai Catinari (1628-30).
John Skinner Prout
(1805-76), nephew of the famous English watercolourist Samuel Prout (1783-1852)